Bästa sparräntan

1985 satte jag in min första hundralapp på ett bankkonto vilket var väldigt spännande. Jag fick en liten grön bankbok från SEB där jag kunde se hur mycket pengar jag hade. Sedan fick jag något som kallades ränta vilket gjorde det ännu roligare och jag fick en trigger att försöka spara ännu mer. Jag minns inte vad räntan var då men boräntan låg runt 13-15 % så sparräntan var sannolikt en bit under detta.

I slutet på 90-talet blev jag student och började samtidigt spara i aktier. IT-boomen gjorde att alla IT-aktier gick med raketfart uppåt och jag gjorde en del fina klipp och trodde jag var duktig. Men faktum är att även en apa hade kunnat göra bra affärer, oavsett vilken IT-aktie man köpte gick den som tåget. Det fungerade fram till år 2000 då IT-bubblan brast och de flesta aktier halverades i värde, flera gick ner till bara några procent av sin tidigare kurs och några blev helt värdelösa (jag hade lite av varje). Sedan har jag ändå fortsatt att spara på börsen men trots att många experter säger att ”börsen går alltid upp på sikt” och att jag sparat i cirka 15 år har det i flera fall varit en dålig affär. Totalt sett om man tittar på alla aktieaffärer jag gjort har jag ändå fått bättre avkastning än på ett vanligt bankkonto men inte med mycket då nedgångarna har ätit upp mycket av uppgångarna.

Se tidigare inlägg som slår hål på myten om att börsen alltid går upp: http://bostaden.wordpress.com/2012/06/20/dagens-myt-borsen-gar-alltid-upp/

Eftersom jag inte längre tror tillräckligt på att börsen ska gå upp med den tidshorisont jag sparar på har jag sålt av alla mina aktier för cirka ett år sedan. Alternativ som guld, obligationer, valutor har jag aldrig gett mig in i p.g.a. brist på kunskaper och eftersom jag inte vill låsa mina pengar eller riskera alltför stora nedgångar. Nu har jag alla pengar på olika räntekonton med i princip fri rörlighet, det vore dock fel att säga att ”där förlorar jag åtminstone inte mina pengar” eftersom jag reellt sett faktiskt kan förlora om avkastningen inte når upp till inflationen. Jag har därför gjort vad jag kan för att jaga högsta räntorna med kriterierna:

• Insättningsgarantin ska gälla
• Jag vill kunna ta ut alla pengarna med maximalt en månads varsel

Insättningsgarantin gäller upp till 100 000 Euro där staten går in och ersätter mina pengar om bolaget skulle gå i konkurs. Denna gäller per person och per sparinstitut så om man t.ex. är gift kan man sprida pengarna på en annan person och gärna över flera olika sparinstitut. De sparinstitut som jag är kund hos och som jag kan rekommendera är (räntesats aktuell för dagen):

1. Bluestep - 4 % ränta vid sparande över 20 000 kr, 12 uttag om året
2. Nordax Finans – 3,55 % ränta, ett uttag om året, saknar Internet-inloggning men istället får man en sammanställning i brevlådan vid varje insättning
3. Marginalen - 3,3 % ränta, uttag tar 30 dagar, obegränsat antal uttag
4. Sevenday - 3,05 % ränta
5. SveaDirekt - 3, 00% ränta

Hos samtliga av dessa gäller insättningsgarantin och det finns inga begränsningar annat än det jag angivet ovan. Man ska dock ha i beaktning att Euron är allmänt skakig nu och den tidigare stabila kursen vid 9 kr/Euro nu är nere på 8,24 kr/Euro så insättningsgarantin täcker idag ”endast” 824 000 kr och kursen kan mycket väl sjunka mer (ja, det är korkat att den svenska insättningsgarantin är angiven i Euro som en EU-harmonisering då detta leder till att man aldrig vet exakt vilket belopp som gäller och vad som händer om Euron upplöses).

Storbankerna då? De är inte värda att nämnas i sammanhanget. När jag har tittat runt hos de olika bankerna har man maximalt kunnat komma upp i en ränta på 2-2,6 % samtidigt som man måste låsa pengarna på sätt som man inte behöver hos sparinstituten ovan. I början var jag tveksam till att lämna SEB då det kändes tryggt, men med tanke på att jag förlorat en del på att ha pengarna hos dem ångrar jag att jag inte flyttade bort dem tidigare. SEB använder jag idag bara som transaktionskonto för lön och räkningar, allt överskott flyttas till det sparinstitut ovan som för tillfället har den högsta räntan.

Över längre tid och med ränta på ränta-effekten kan det ändå bli ganska avgörande att jaga de där sista procentenheterna i sparräntan, t.ex. om man sparar långsiktigt till ett hus eller till sina barn.

För övrigt är hundralappen jag satte in 1985 idag värd 202 kr om den bara lyckats följa inflationen, men förhoppningsvis har den gjort bättre än så.

Slopa ränteavdraget!

Ja, jag vet att det är en självklarhet egentligen men ju snabbare detta otyg försvinner desto bättre så därför förtjänar det väl ändå ett inlägg. Alla personer som betalar skatt betalar idag också en stor del av andra hushålls bolån. Ju större bolån de har ju mer betalar vi av deras räntekostnader (30 % av räntekostnaden upp till 100 000 kr om året och 21 % på beloppet över 100 000 kr).

Men nej, jag menar att det inte är befolkningen som tjänar på ränteavdraget om man nu tror det bara för att vissa hushåll kan dra av 30 % av räntekostnaderna på andras bekostnad. På kort sikt när ett ränteavdrag införs ger det självklart en effekt för det enskilda hushållet, men sedan anpassar befolkningen sig efter ränteavdragen och resultatet blir att man istället lånar 0,3/0,7= 43 % mer. Boendekostnaden (räntekostnad per månad) för befolkningen är någorlunda konstant vare sig det finns ränteavdrag eller inte, skillnaden består bara i hur stort lån man har och vem som gynnas. De 43 % högre bolån som hushållen tar är det istället bankerna som skördar frukterna av med 43 % högre ränteintäkter.

På motsvarande sätt kommer ett borttagande av ränteavdragen leda till högre räntekostnad på kort sikt vilket kommer att jämna ut sig över tid och därmed ge befolkningen 30 % lägre lån. Med tanke på att den absolut största delen av bostadsköpen görs med lånade pengar skulle detta sannolikt även leda till närmare 30 % lägre bostadspriser (självklart med ”allt annat lika” som man skriver om man vill visa att man läst ekonomi).

Sammanfattning: De som tjänar pengar på ränteavdragen är bankerna på bekostnad av skattebetalarna.

Krönika i SVD på detta tema: http://blog.svd.se/neurathsbors/2012/08/12/svart-for-politiker-att-forsvara-ranteavdrag/

Sydsvenskan vill låna oss ur en skuldkris

Sydsvenskan körde igår en ny propagandavåg på sina ledarsida. Att de propagerar för stigande bostadspriser och lägre räntor är sedan tidigare ett känt faktum, men nu lobbar de även för att regeringen ska sätta Sverige i ännu större skuld än vad vi redan är. Ja, ni hörde rätt – när vi närmar oss klippväggen vill Sydsvenskan gasa och försöka köra igenom den istället för att stanna upp.

________________________________

________________________________

När till och med skarpaste hjärnorna (?) på Sydsvenskans ledarredaktion resonerar att man kortsiktigt ska passa på att låna medan det är billigt är det inte konstigt att hushållen har gjort samma sak på bostadsmarknaden utifrån attraktiva månadskalkyler på Hemnet. Lev nu, glöm morgondagen. Slutet på ledaren:
________________________________

________________________________

Okej, passa på att låna medan det är billigt kan väl vara en bra idé om man räknar med att gå ur tiden inom kort och struntar i sina avkomlingar, men om man då inte är otroligt kortsiktig och inser att lån någon gång ska betalas tillbaka – hur blir det då? Sydsvenskan svarar in på det, inte heller vad som händer så fort räntan går upp och ditt tidigare billiga lån helt plötsligt blir dyrt.

Sydsvenskan struntar totalt i att Sverige redan idag är ett av de högst belånade länderna i världen och det faktum att det är hushållen som drivit ekorrhjulet fram till hit. De tittar endast på statsskulden eftersom den siffran inte är lika oroväckande. Det var den inte heller i Spanien förrän hushållen slutade låna och staten fick gå in och börja låna istället för att hålla budgeten i någorlunda balans, se var de befinner sig nu. Låt oss titta på den totala skuldbördan (hushåll, företag och stat) i förhållande till BNP för några länder så att vi får nuläget klart för oss:

• Tyskland: 225 %
• Grekland: 290 %
• Sverige: 306 %
• Spanien: 341 %

Cornucopia har idag även ett intressant inlägg som visar att tillväxten blivit lägre och lägre för varje högkonjunktur som varit, ändå tar många ekonomer och politiker tillväxt som en naturlag som alltid ska finnas där. Men tänk om detta inte stämmer, verkligheten tyder ju snarare på avtagande tillväxt, samtidigt som vi fortsätter att pantsätta oss själva för att jaga något som kanske inte går att nå.

Detta påminner mig lite om programmet Gold Rush på Discovery, ett gäng som satsar allt de äger och har, pantsätter sina hus och sätter allting på ett kort – hitta guld i Alaska. Hittar de guld blir de rika, hittar de inte guld är de körda. Tänk om det inte finns någon tillväxt i den gropen Sydsvenskan vill gräva ner oss i, utan endast ännu mer skulder? Sydsvenskan får gärna dra ner sig själva i skuldträsket, både som bolag och som privatpersoner, men låt bli att försöka dra ner oss andra i fallet.

Källor:
Newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/06/sverige-r-lika-skuldsatt-som-grekland)
Sydsvenskan (http://www.sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/lana–det-ar-gratis)
Cornucopia (http://cornucopia.cornubot.se/2012/07/avtagande-global-real-bnp-tillvaxt.html)

Dagens myt: Börsen går alltid upp

För att anknyta till tidigare inlägg om myten ”Bostadspriserna går alltid upp” ligger det nära till hands att även studera börsen. Även här är det reella (inflationsjusterade) värden som bör studeras och inte nominella. Till skillnad från bostäder som de flesta använder för att bo i är ju börsen något som man oftast använder för att spekulera i.

”Börsen går alltid upp på längre sikt” har man hört flera gånger. När folk upprepar ett mantra tillräckligt många gånger blir det till en slut en sanning. Sedan upprepar man det själv inför andra för att man låter så bildad, utan att man egentligen ifrågasatt påståendet. Sant är att börsen gått upp väldigt mycket under längre perioder men den har också fallit kraftigt under vissa perioder. Se nedanstående diagram över generalindex/OMX-index från 1990 och framåt (taget från motmiljonen.blogspot.se):

Vad är ”på sikt” för en människa? Jag känner att 10 år borde vara ”på sikt”, jag lever ju inte i all evighet. Det känns som en ganska lång period för ett långsiktigt sparande, om det inte handlar om föräldrar som sparar till ens barn men då borde det aldrig handla om längre än 20-30 år.

Exempel 1:
Satte jag in 100 kr år 1990 i in indexfond är den enligt diagrammet värd 380 kr idag (exklusive avgifter). Inflationsjusterar vi de 100 kronorna (finns en enkel app till Android som heter ”Då & Nu” som utgår från statistik hos SCB för att göra det enkelt för oss) motsvarar de i dagens penningvärde 144 kr – d.v.s. en vinst på 380-144 = 236 kr eller en avkastning på 236/144 = +164 % – det var väl bra!

Exempel 2:
Satte jag in 100 kr år 2000 är den idag värd 380/500*100 = 76 kr enligt diagrammet. Inflationsjusterar vi de 100 kronorna blir vinsten 76-100*1,15 = -39 kr eller en avkastning på -39/(100*1,15) = -34 % – det var väl mindre bra…

Poängen är att börsen inte alltid går upp på sikt och tittar man på längre sikt än några enstaka år måste man alltid ta hänsyn till inflationen och justera till nuvärde, annars är alla ekonomiska jämförelser helt ointressanta. Att farmors mor tjänade 3 riksdaler i månaden säger ingenting…

De som investerade sina besparingar år 2000 kan nog såhär 12 år senare ge ett och annat ont getöga åt dem som sa att det var en bra idé eftersom börsen alltid går upp på sikt. Alla som investerat i de svarta perioderna nedan ligger back idag jämfört med ett räntebärande konto eller med att ha pengarna i madrassen (den gröna linjen motsvarar inflationskurvan och skulle i madrassjämförelsen ha varit horisontell). De som hade oturen att köpa på topparna kan fortfarande vänta många år till innan ”på sikt” infaller.

Tittar man på börsen ännu längre tillbaka från 1952 ser det ut enligt nedanstående, jämfört med guldpris och bostadspriser (tagen från SVT):

Jag utgår ifrån att ovanstående diagram är inflationsjusterat (eftersom bostadspriserna är oförändrade fram till nuvarande bubbla) – därmed ser man att börsen var en ganska medioker placeringsform fram till 1980 och därefter har den tidvis varit fantastiskt bra och tidvis fantastiskt dålig. Allting handlar om när man går in och när man går ut. Bara för att ett visst påstående var sant under 80-talet behöver det inte betyda att det är sant idag, och framförallt inte i framtiden som vi inte vet någonting om!

Kanske att framtidens människor kommer att tala om perioden 1950-2010 som den stora Tillväxttiden (efter Medeltiden och Nya tiden) då allting växte exponentiellt – tillväxten, bostadspriser, börsen, befolkningen, utsläppen, energiförbrukningen m.m. Sedan tog allt slut i ett enda stort lånekalas med en tung baksmälla som följd samtidigt som oljan, maten och jordens övriga resurser sinade. Ekonomi, miljö och energiförbrukning skulle åter komma i balans och efter några jobbiga sanerinsår hittade vi en väg framåt som byggde på långsiktighet och gick in i den nya Balanserade tiden…

Källor:
Motmiljonen (http://motmiljonen.blogspot.se/2009/09/statistik-pa-den-historiska.html)
SVT (http://www.svt.se/2.22620/1.2749104/bostaden_en_saker_investering_-_en_myt&from=rss)

Svenska staten behöver låna mer – är vi överraskade?

”Svenska staten behöver låna mera. Orsaken är lägre skatteinkomster vilket innebär något svagare statsfinanser än tidigare prognoser.” skrev Svenska Dagbladet igår. Samtidigt har Anders Borg och många andra bedömare pratat om hur goda statliga finanser vi haft under de senaste åren trots kriserna runtom i världen. Är vi då så mycket annorlunda mot de övriga länderna som lånat sig till tillväxt och för att hålla sina budgetar i balans? Naturligtvis inte, vi är precis likadana om inte värre på vissa punkter.

Vår tillväxt från år 2000 fram till nu har till stor del kommit från belåning, men inte från staten utan från hushållen. Hushållens skulder har vuxit med 5-10 % om året och stadigt ökat som andel av BNP. Statens skulder har däremot kunnat hållas på en låg nivå vilket självklart den svenska regeringen tar äran för. Nuläget (siffror tagna från Newsmill.se – Hedi Bel Habib), med några andra länder som jämförelse, är enligt:

	Statsskulden i %  av BNP	Företagens och hushållens skulder i % av BNP
Sverige	39,8 %	266 %
Portugal	93,3 %	252 %
Spanien	61 %	280 %
Grekland	150 %	140 %
Tyskland	83,2 %	142 %
Österrike	22,9 %	148 %

 

Nu vill jag ha svar på - hur stor del av Sveriges tillväxt sedan år 2000 har varit riktig tillväxt och hur mycket har varit artificiell tillväxt i form av ökade skulder?

Denna fråga borde vara självklar för alla nationalekonomer att ställa sig och sannolikt hittar man svar på detta efter lite googling, men vi borde kunna göra en enkel räkneövning.

Först behöver vi veta hur stor del av hushållen och företagens lån som har ”fastnat” i tillgångarna (såsom övervärderade bostäder) och hur stor del har omsätts för konsumtion, renoveringar o.d. och därmed bidragit till vår BNP? Många har tagit lån och sedan inte gjort något mer med det, många har använt bostaden som bankomat, många har kanske gjort nya investeringar i bilar, maskiner o.d. men det syns ju också i BNP. Även de som tagit lån utan att för den del använt bostaden som bankomat kan ändå indirekt ha gjort detta genom att helt enkelt låtit bli att amortera (och konsumerat denna del istället).

• Antagande: Säg att 30 % av skuldtillväxten har bidragit till BNP (rätt eller fel?).
• Fakta: Företagens och hushållens skulder utgör 266 % av BNP (bland de högsta i Europa för övrigt).
  
• Fakta: Vi har haft en BNP som ökat cirka 3 % per år i genomsnitt sedan år 2000. Hushållens låneandel av BNP är cirka 80 %.
• Fakta: Hushållens skulder har ökat cirka 8 % per år i genomsnitt sedan år 2000 (jag antar helt fräckt att det samma gäller företagen, felaktigt?). Utifrån föregående punkt måste företagens skulder då vara 266-80 = 186 % av BNP. Stämmer verkligen det? Låter otroligt högt och både staten och hushållen bleknar något…

Slutsats: När hushållen och företagen ökar sina skulder med 8 % på ett år innebär detta i relation till BNP en ökning med 0,08*266 = 21,3 %. MEN, enligt antagandet ovan går ju inte hela skuldökningen åt till att konsumera eller bidra till Sveriges BNP. Med antagandet om att 30 % bidrar till BNP innebär detta att skuldökningen har bidragit med 21,3*0,3 = 6,4 % av Sveriges BNP. Tar vi bort dessa 6,4 % och sätter i relationen till ökningen på 3 % skulle det innebära att vi utan skuldökning skulle haft recession i Sverige sedan år 2000. Hmmm… stämmer verkligen det, eller var antagandet om att 30 % av skuldökningen bidragit till BNP för hög? Tänk om den var för låg, då blir jag mörkrädd. Oavsett vilket drar vi slutsatsen att en icke försumbar del av Sveriges tillväxt har kommit genom lån! Slutar vi låna, slutar vi växa. Slutar vi inte låna, då kommer vi få mycket större problem längre fram.

Hur påverkas statens finanser av detta?

Vi har haft en genomsnittlig skattekvot på cirka 47,6 % av BNP sedan år 2000 (d.v.s. statens intäkter som andel av BNP, av vad jag kan utläsa hos SCB). Utifrån detta är det inte svårt att se hur beroende statens finanser är av hög BNP, så när hushållens och företagens skuldtillväxt nu minskar måste pengarna komma någon annanstans ifrån. Om de inte kan komma från den riktiga ekonomin och hushållens skuldtillväxt samtidigt avtar blir det nu automatiskt statens tur att börja låna. Ska vi åtgärda problemet (satsa på balans i ekonomin) eller ska vi fortsätta lånekarusellen? Hur gick det för Grekland, Spanien m.fl.? Hur gick det för de medverkande i Lyxfällan på TV3? Ta in Charlie och låt honom förklara för oss vad som händer när man bygger sin ekonomi på skuld och under längre tid har kostnader som överstiger intäkterna…

Källa:

Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/svenska-staten-behover-lana-mer_7273785.svd)
Newsmill.se (http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/06/sverige-r-lika-skuldsatt-som-grekland)

Spanien vs Sverige

Sydsvenskan skriver idag också om bakgrunden till att Spanien har problem (hittar inte artikeln på deras hemsida). Problemet beskriver Sydsvenskan som kraftigt stigande bostadspriser (44 % mellan 2004 och 2008) samt hushållens stora skuldsättning i kombination med att bostadspriserna gick ned (precis som de nu gör i Sverige, bara med något års fördröjning). Det hade varit intressant och önskvärt att det även gjordes jämförelser med vårt eget land som ligger ännu närmare oss än Spanien, men Sydsvenskans analyser handlar nästan alltid om de där borta och aldrig om oss. Jag ska inte göra någon omfattande utredning men vi kan jämföra problemlandet Spanien med Sverige utifrån Sydsvenskans svar på varför det gick snett:

• Spaniens bostadspriser steg 44 % mellan 2004 och 2008
• Sveriges villapriser steg 39 % mellan 2004 och 2008 och fortsatte sedan att stiga ytterligare 14 % (utifrån 2004 års nivå) fram till 2011 (notera att det är villapriser, jag vet inte om det går att hitta information om bostadsrätter men av Mäklarstatistiks graf ser de ut att ha gått upp 58 % under denna period)
• Spaniens företags och hushålls skulder ligger på 280 % av BNP
• Sveriges företags och hushålls skulder ligger på 266 % av BNP

Utan att dra några förhastade slutsatser konstaterar jag bara att vi ligger på ungefär samma nivåer som Spanien utifrån det som anges som källan till problemen. En reflektion är även att hushållens och företagens skulder i Sverige är nästan dubbelt så höga som i Grekland, men det ska väl inte vara några problem?

Källor:
SCB (http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____39157.aspx)
Newsmill.se (http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/06/sverige-r-lika-skuldsatt-som-grekland)